lyckligastivarlden

Undra hur allt hade varit om jag bara kunnat hålla ihop bättre från början? Háde jag varit mindre förstörd? Kanske inte allt kommit ikapp mig så?

När jag var liten bad jag till gud varje kväll att vi skulle överleva natten, jag bad att morgondagen skulle bli bra, att allt skulle ordna sig och alltid när jag gjorde något fel så bad jag om förlåtelse. Den enda jag trodde kunde rädda oss var gud, ja menar gud?! Vem fan tror på gud. En kväll kom min storasyster in och märkte det, slutade aldrig höra om det sen. Det kändes redan där att från liten var det mitt fel, jag bad till gud om förlåtelse för något mina systrar gjorde, för något mamma hade gjort och allt pappa gjorde. Allt ont som hände var ju mitt fel, så var det bara.

Mellanbarn är aldrig något att rekomendera. Jag undrade ofta, gör det än idag hur jag kunde få skiten för allting. Var jag så äcklig redan då?
Diskutera vi något så var dom alltid emot mig. Försöka ringa till mamma och be om hjälp gick inte. Han har nog alltid hatat mig mer, pappa. Jag var ju inte som dom. Jag tyckte inte om skotrar som han och mina systrar gjorde, jag gillade inte fart. Klagade när vi var på skotertävlingar. Gillade inte hans äckliga vänner..
Nej jag höll mig till djuren. Kunde komma hem med spindlar, skadade fåglar och rastade grannens hund gjorde jag hela tiden. Minns en gång när jag sprang iväg med Smulan upp genom byn till en stor kulle och där satt jag och grina, kom hem sent, höll om Smulan och tillät mig att falla ihop för en stund. Djuren var alltid dom som torkade mina tårar, fanns där för mig när inte min familj eller någon annan gjorde det.

Min vackra storasyster har alltid varit omringad av vänner och killar som förälskat sig i henne. Vi gick i samma skola och det var jobbigt. Jag var bara ''M's fula syster''. Jag spelade fotboll med killarna, sprang om dom i löpning och gick runt med kepa.. Pojkflicka.. Min syster kunde få alla på fall på en gång, hon är fin och bra än idag.

Min lillasyster så söt och fin. Alltid så snäll. Vi har alltid stått varann nära. Om nätterna när jag bad henne hämta vatten, gjorde hon det. Jag frågade alltid ''Sover du?'' och om hon inte svarade gick jag alltid och lyssna så hon andades.. Vi åkte alltid med buss och hälsa på farmor och farfar. Vi gjorde allt tillsammans... Älskade lillasyster.

Jag försöker blunda hårt för att minnas glädjesaker, minnas bra saker men det blir allt mindre och mindre, öppnar ögonen och försöker låtsas, drömma mig bort. Men låtsas gör ont det med. Hände det nå bra under våran uppväxt?

Minns en gång när vi satt i vardagsrummet och mamma säger ''tyst nu, nu kommer han in! Ni käftar inte och säger inget onödigt''
Som stela pinnar satt vi. In kom han, dörr nummer ett smälls igen, dörr nummer två smälls igen och dörr nummer tre smälls igen som en blixt. Han ställer sig vid oss och frågar vad vi ser på, sen början han gnälla varför inte mamma har gjort de och de, drar upp om räkningarna. Hans ögon är svarta, kinderna är röda och orden sluddrar ut - monstret har tagit över han igen. Mamma försöker prata lugnt och då säger min storasyster en sak för mycket.. Helvetet bryter löst igen och vi försöker smita därifrån... hopplöst, nitlott, han var för mäktig..

Att inte våga röra sig i sitt egna hem, att inte våga öppna kylskåpet för man vågade inte lyfta filpacket för då kanske han skulle märka det , att alltid städa 75 gånger per dag för det skulle vara rent var hemskt...  men värst av allt var känslan att aldrig känna sig älskad och det spelade ingenroll vad man gjorde inget dög någonsin..

Är jag förstörd för livet? Är min enda utväg neråt? Har jag misslyckats med mig själv. Har jag gett upp..
Oälskad och misslyckad. Jag hatar mig själv.