Tänk att för 5 månader sen var allt normalt. Du skulle leva föralltid men allt vände på en sekund.. Hela mardrömsveckan spelar sig om och om igen. Jag ser inte klart på någonting. Vaknar om nätterna i panik. Jag kände det på mig, att allt kommer ta slut snart. Jag kände det på mig första dagen då allt fallera, då smärtan attackera din stackars kropp och tog över dig. Redan där kände jag att dethär kommer inte sluta bra.:(
Jag grinar varje kväll, varje kväll drar jag mig undan för att gråta. Jag saknar dig och jag kommer inte vidare. Jag klarar ingenting. KOM HEM NU HJÄRTAT!! Jag har förlorat min bästa vän, mitt barn och min halva. Hur ska mitt hjärta orka fortsätta slå..
Jag tänker tillbaka och ser minnesbilder. Hur jag höll om dig när du fick sprutan. Grina och sa hur mycket jag älskar dig. Ville inte lämna dig kvar där, ville ta med dig hem. Hem frisk och kry. Åh älskade du.. Jag sprang tillbaka tre gånger för att rätta till hur du låg, 3 ggr..
VARFÖR VAR JAG TVUNGEN ATT FÖRLORA MIIN ÄLSKADE PRINSAR?! VARFÖR KUNDE JAG INTE BÄRA HANS SMÄRTA, TROLLA BORT DEN. Varför ska jag leva.... utan...dom.. jag...värdesätter....mest?
Någon måste vetat att jag aldrig klarar mig utan gråing, någon vill se mig död för fyfan vad allt tar död på mig. Saknaden.Smärtan.Sorgen.
Idag börjar det. Viktresan. No more hetsätning, No more spy, No more svält. Kontroll är det nya. Har just druckit upp min måltdsersättning. Egentligen ska man dricka den 2 ggr per dag och sen äta ett mål mat men jag gör om det lite. Jag dricker den 2 ggr per dag - morgon och eftermiddag. Skippar målet med mat och sen får vi se när jag lägger in det. Vill se skillnad först. Nu är det självkontroll som behövs. Motionen är inget problem. Blivit helt störd på det. Jag måste bara hindra mig från toan och hindra mig från hets.
Pröva ett par byxor igår jag inte fått på mig tidigare. Igår fick jag det..
Äntligen har jag fått mitt fullvärdiga måltidsersättning för en snabb start på viktnedgången! Beställde från internet.. Har gått ner i vikt den senaste tiden, tappat och folk har kommit fram och sagt det syns. Blir glad men även uppgiven, gått ner i vikt, då var jag fet innan.. Ännu fet, måste ner 15 kg.. Blir som peppad att gå ner ännu mer. Jag har blivit helt störd. Börjar grina om jag inte hinner med långpromenader om dagarna.. Stressar runt för att hinna gå.. Har inte hetsat på ett tag, utan hållt mig utan mat eller bara ätit nå litet sen joggat ihjäl mig, igår hetsa jag dock men får se det som ett galet bakslag. Allt kretsar kring mat nu, alla tankar. Trodde jag hade kontroll men ikket.. Tänk att mat kan ta över hela ens vardag?
Idag träffade jag mina syskon och mamma, inte sett dom på flera månader. Vi var och åt ute, fan hatar det. Orkade inte ens äta allt, magen sa bara stopp och fick världens värk.. Dom var så glada, ögonen lös hos dom. Dom är så himla fina. Så perfekta. Dom tog en bild, jag ser ut som jätten mellan dom. Ångest. Mamma var helt lyrisk kring bröllopet och alla har en partner utom jag. Mina systrar och mammas syskon kommer och deras barn och dom tar med någon. Fyfan så fail. Jag är världens offer. Måsteförsökaslinkamigurdet.. orkar inte..
Haft fullt upp senaste tiden, gillas mycket. Men lediga dagar förstör allt, hatar dom. Försöker hålla igång då så mycket jag kan men ibland blir dagarna tomma ändå och man dras ner i helvetet. Jobbet tar musten ur en, all energi går åt till att göra det bästa för brukaren. Jag gillar att hjälpa andra, känna sig behövd liksom. Sen när man ser ngn man hjälper le, man mår så bra då. Hade jag kunnat skulle jag hjälpa alla i hela världen.
Hatar att komma hem från jobbet, det är så tomt här hemma. Så tomt utan finaste Grå och sen hatar jag att lämna Niken helt själv, hatar att veta han är ensam. Annat var det när han hade kompis. Svårt för andra att veta vad man menar för dom förstår inte, det ses som att de ska vara en lätt match liksom. Det är de jobbiga, att veta att man kan inte ta heltidsjobb för här har man ingen hundvakt att förlita sig på så.. Är som helt ensam. Jag är så glad min fina vän Frida tar ut Unik när jag jobbar helgerna och har han hos sig, så evigt tacksam för det.. Har slutat leta en till hund, vill så gärna ha en, en äldre som är röntgad och klar men går inte igenom att behöva ta bort dom igen, då dör jag själv. Vi var så perfekta vi 3, jag, Simpan och Niken. Jag önskar man kunde spola tillbaka tiden, som jag skulle spola tillbaka den då... Men vem är jag utan hundlivet? Nobody. Så man lär minnas mig. Så lär det stå på min gravsten ''Här vilar världens mest ensammaste människa, vi vet inte vad hon heter men hon hade hund''
Vet inte vad det är med mig. Känner mig så trasig o ensam. Igår var jag säker på att jag skulle dö, var stensäker på att jag inte kommer överleva natten. Men här sitter jag levande, kämpar som aldrig full och det är skrämmande att ha dom där dö monstrerna så nära inpå mig.. Ett snedsteg och jag fallerar ihop. Min fina Nik räddar mig hela tiden. Jag vet att jag har två personer jag kan ringa mitt i all panik, mitt i mina ångestattacker men jag gör det inte. Vägrar att störa.
Det där jävla ångestmonstret på min ena axel skriker i mitt huvud "stör ingen, du saboterar bara deras liv, du har förstört nog.. Du kanske vinner denna gången xå Malin ensam men vänta bara en dag knäcker jag dig och då är du död, om inte annat så kommer jag lyckas med så du förstör din kropp ännu mer, du är trasig och trasigare blir du!"
Har blivit sjuk igen. Suttit på jobbet och hostat ihjäl mig med huvudvärk å feber.. Sen har solen gett mig fräknar, hela ansiktet är sönderfräknat.
Lever i en dimma. Bröt ihop idag igen, på träningen. Blir bara värre och värre. Min kompis följde mig hemåt och det var jobbigt, jag hatar att bryta ihop offentligt, finns inget värre.
Kunde inte somna inatt. Låg och fundera.. Imorse kollade jag igenom alla bilder från det man var liten. Vilka minnen. Tre små systrar. Den äldsta så söt och liten, den yngsta så glad och liten och sen den mellersta - jag som är störst av alla, mitt huvud ser ut som en basketboll. Vars gick det snett liksom?
Blir ledsen när jag tittar på bilderna. Så mycket man önskar inte skulle hänt. Jag borde varit mer perfekt som liten, lyckats bättre, ja varit bra så hade man blivit omtyckt och dom slapp vara så besviken på en...
Vi hade en träaktig toahållare i köket. Jag stod vid köksöppningen. Han var arg och jag sa något fel. 13 år gammal var jag, kring det. Hastigt flög den mot mig, jag hann ducka och swisch flög den förbi in i väggen bakom.. Hade jag inte stått där under fel tillfälle hade det inte hänt, hade jag bara hållt mig undan så hade han inte behövt bli arg och allt vore bättre.. Minns en gång när han slog mig i magen med knytnäven. Jag flög 1 meter bak rakt in i väggen. Fyfan vilken smäll, ont gjorde det och jag tappa andan. Han skratta och sa '' vad du är känslig''
Ibland vill jag bara skrika ur alla minnen, allt man tänker på men nej det är inte värt. Det enda det skadar är en själv.
Jag och min fina barndomsvän. Så mycket vi gått igenom och jag saknar henne.
Är så himla arg och less. Gah! Skulle med en vän och kolla på lamm men känner mig så ledsen så tackade nej och sitter hellre hemma.. Var ut med hyndarna och gick, hög musik ekades i öronen och jag kunde gå för mig själv och andas.. Ingen bra dag.
Vaknade imorse av tårar. Bara grina, så jevla ovärt. Redan där kände man dethär är ingen bra dag. Sen kom posten, bara reklam men sen fick jag ett annat brev. Ingen räkning eller något utan ett brev. Blev glad och tänkte det är ett vykort någon skickat men nje ikke det. Öppnade brevet och det var ett foto av en 60 årig gubbe!! Kollade om det stod fel namn på adressen men nej det var mitt namn och hela min adress. PANIK! Jag är nog paranoid och blev mer paranoid nu :(
Ringde mamma i panik för att fråga om vi känner någon 60 åring som heter så men det gör vi inte och hon kände inte igen han men sen kunde hon inte prata mer för hon skulle iväg. Äntligen när man ringer henne och vill prata ur sig för man är lite uppjagad är hennes jävla man eller vem fan hon är med viktigare och sen svarar hon inte när man ringer upp, fyfan så less jag blir. Nåja.
Kollade på text stilen på kuveret och det såg precis ut som en idiots skrivstil, tänkte att nu vill han jävlas. Så försökte ringa han och fråga vad han håller på men då har han bytt både hemnummer och mobilnummer. ''Numret är ej i bruk!'' men hallå, fan så irriterande! Igår hade han samma nummer men inte idag.. Vill bara springa dit och knacka på, är så förbannad! Hade kunnat springa dit i impuls, sån är jag - impulsiiv!
Tittar på kortet mera och vadfan är det för jävla gubbe. Känner inte igen han men ändå är det som man sett han någonstans och det är lite läskigt å få ett sånt kort. Jag är nog paranoid och det här kom helt fel tillfälle, orkar inte..
Jag vet vad som måste göras Ända sitter jag kvar här I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i
Är inne i period där jag glömmer saker och drar mig undan. Låter mobilen ringa och struntar i att svara. Säger jag ska ringa upp sen men så glömmer jag det. Tanken att prata får mig att bli trött. Vänner ringer och frågar om jag ska med ut på promenad, orkar inte. Går hellre själv för att bara andas och slippa le. Är så stressad.. Jag har fina vänner, vi har kul när vi umgås och tränar hund. Dom är bra. Men nu vill jag bara sovasovasova. Förstår mig inte på mig själv. Mår inte okej i kroppen, så trött, yrsel och fruktansvärt ont i magen..
Idag kommer jag vara impulsiv. Känner att jag kokar inombords. Idag, senare ska jag ringa idioten. Skiter i vilket. Så jävla less. Good bless the broken road. Ledsen på hur allt blivit. Hur allt varit.
Längtar efter Niken. Vill krama han. När jag är med han känns allt okej. Han gör marken säkrare jag går på. Min älskade prins.
Ibland förstår man sig inte på vissa människor. Man undrar hur fan vissa är funtade, dom är nog inte funtade. Hota oss har du alltid gjort och man försöker att inte bry sig men man tar åt sig, kan du nu inte bara lägga ner? Ge upp.. Ska bli spännande att se vad som händer härnäst för förvåna lyckas du alltid med, jävla idiot.
Vill bara dra täcket över huvudet. Känns inte alls bra. Visste det skulle hända men något inom mig hade hoppats det inte blivit såhär. Tårar har runnit ikväll, tårar rinner, det känns tungt.. Det var inte såhär jag skulle må ikväll. Det ska inte vara såhär tungt. Kan någon laga mitt hjärta? Sy ihop den trasiga biten som nu ser till att jag aldrig kommer tillåta någon älska mig.
Känner mig inte okej i kroppen, inte gjort på ett tag. Mår illa och bara tanken på mat får mig att må illa. Trött, har yrsel, får tungt att andas, hjärtat sticker till och det känns som benen ska brytas av om jag ställer mig upp. Kanske är påväg att bli sjuk. Nåwell..
Igår var jag ut med några vänner. Trevliig kväll! Skulle inte bli full men det blev jag. Fick höra av en gammal gubbe att jag var så söt och fin, att min hårfärg var jätte fin och sen ville han kramas. Haha! Jag har funderat på det, varför dom som är 50 plus inte är hemma och kollar tv istället, nej dom vill gå på krogen och kramas med fina flickor. Han hade iaf en gräns, efter kramen och pussen jag fick på kinden så gick han för han ville inte bli kär. Vojvoj. Lite för gammal va, haha.. Gick uppför trappan sedan för då kommer man till övervåningen där alla dansar. Så stannar Frida och säger "Du Malin - det var ju här på trappan du och Fredrik nästan knulla!" - ojoj minnesbilder. Den kvällen var jag full. Skulle gå hem och hämta ut min jacka och i trappan blir jag stoppad av Fredrik, ena leder till det andra och medans alla andra människor går hemåt för krogen skulle stängas står vi i trappan, haha. Minns inte mycket men kom hem iallafall och dagen efter vaknar jag med blåmärken på halsen av bitmärken, ja han kysstes lite wild and crazy! Krogminnen - herregud.
Ikväll ska jag ut och springa. Måste bli fin till Juni. Får panik. Snart är det juni och jag vill bara kräkas. Känns konstigt. Bröllop liksom. Otäckt..
Nu är alla mina vänner och äter påskmiddag hemma hos deras familjer. Påskmiddag liksom, vadfan är det? Aldrig hört..
Nåwell skit i påskmiddag för jag ska hoppa i duschen och fixa mig! Ikväll blir det förfest hos någon min kompis känner och sen får vi se vart kvällen bär! Hejåhå.
Jag ska bli storasyster i September. Världens mest underbara människa ska bli mamma. Anna, hon som gjort så mycket för mig, hon som välkomna in mig till hennes liv när mitt var för svart, hon som antog mammarollen och blev min mamma, är min mamma, hon som alltid ställt upp i vått och torrt, hon som åkt 8 mil på natten för jag fått panik, hon som aldrig vänt mig ryggen. Just hon. Hon ska bli mamma. Bilda familj och jag, jag som inte är biologiskt släkt med henne blir storasyster. I januari sa hon " Malin du ska bli storasyter." Jag längtar. Äntligen får världens mest underbara människa bli mamma på riktigt.
I 4 år har jag varit inräknad i Annas familj, för fyra år sen fick jag för första gången se hur en riktig familj är. Jag älskar Annas familj. Hennes sambo är guldvärd och Annas systrar och hennes bror är guldvärda. Annas föräldrar är världens mest underbara människor.
Jag är så oerhört glad för Annas skull. Hon kommer bli världens mest underbara mamma till sin lilla dotter. Ja hon väntar en dotter. <3
Jag har funderat mycket på det här med familj. Det är ett jobbigt ord. När jag var liten och följde med klasskompisar hem och såg deras familjer kunde jag önska att jag bodde hos dom. Hemskt egentligen. Jag och min kompis brukade drömma oss bort och alltid när vi drömde så såg vi oss i en annan familj, en hel familj. Jag ska aldrig ha familj, aldrig ha barn. Det är jag säker på. Jag älskar barn och på somrarna jobbade jag på dagis - det bästa jag gjort! Men jag hade inte kunnat skaffa egna. Har blivit för mkt ärr som jag bär med mig från min trasiga uppväxt... Jag tror det är därför jag alltid haft djur som min Familj. Det är min familj. Hundar sviker aldrig, dom lämnar aldrig ens sida oavsett vad och mina hundar är dom enda jag kan säga "jag älskar er" till.
Men det finns även en till fantastisk familj jag tycker mycket om. Det är människan som bara varit min lärare. Den människan, just hon. Hon har heller aldrig vänt mig ryggen. Alltid funnits kvar och varit envis. Ja jisses vad hon är envis. Hon välkomna in mig till deras hem. Det tackar jag henne för. Tackar henne för att hon aldrig vänt mig ryggen, tackar henne för att hon alltid funnits där och finns där. Bara slängt iväg ett sms och frågat "hej hur mår du idag?" Det värmer. Att hon tar den tiden. Jag är henne evigt tacksam. Hon är själv mamma till två underbara tvillingpojkar, hon har en sambo som är fruktansvärt trevlig. Dom är en fantastisk liten familj.
Hade jag inte haft Anna och Catarina vet jag inte om jag levt idag. Båda två har räddat mitt liv. Jag ser upp till dom så mycket och dom är världens mest fantastiska människor. Jag bryr mig om dom så mycket, önskar dom all lycka och dom har ett hjärta av guld.
Om jag skulle önska något så skulle det vara att jag lärt känna dom här två guldvärda personerna för längesen för då vet jag med säkerhet att dom utan att tveka hade räddat mig från min trasiga uppväxt. Men dom har räddat mig nu.
Julia, Anna och Catarina. Tre fantastiska människor som jag bryr mig så mycket om. <3
Att ladda ner bloggappen till mobilen var nog det sämsta jag kunde göra, haha! Känns som bra att ha bloggen och nu även appen! Något att skriva ut allt i liksom. Här dömer ingen en, här behöver jag ingen fasad..
Morgonpromenaden var underbar. Unik gör mig så glad, du och jag. Hade kunna gå i evigheter, långt bortom horisonten.
Annars snurrar tankarna som vanligt. Ibland önskar jag att ja bara kunde skrika ur allt. Låta orden flöda. Tillåta någon annan att höra allt dystert inom mig.
Vaknade 04.00 klarvaken. Drömde en mardröm. Igen. Lampan lyser upp hela rummet. Kanske sover så dåligt för lampan är på hela natten? Vägrar släcka den. Framför mig på väggen är en bild på Rebell. Saknar. På andra väggen en bild på Sinus. Saknar. Tårarna trycker sig fram och hjärtat gör så ont. Sticker till och jag andas så tungt. Härda ut lilla jag. Unik ligger bredvid mig, älskade hund. Nu är klockan 04.52 - ska ut på långpromenad med Unik o rensa tankarna..
Vem fan lyssnar på Tommy Nilsson en fredagskväll klockan 21.30? Jo jag. Bruden som inte har något liv och är 22 år gammal. Fan vad tragisk man är.
Gick hem från jobbet och tänkte att jag lika gärna kunnat sova över på jobbet. Har inget att gå hem till och ingen lär sakna en om man inte kommer hem. Totalt ensam. Mobilen har varit stendöd sen klockan 14.00. Fått ett sms från min bästa vän Julia och det värmde, värmde att höra av henne. <3 Sen fått ett sms från min Micka men sen död, stendöd!
Mår illa. Tänkte på det. Hade jag blivit kidnappad när jag gick hem från jobbet hade det tagit 2 veckor innan någon ens fattat man var borta. Hade jag dött i min lägenhet hade det tagit lika länge. Unik hade saknat mig men han hade inte förstått att ringa på hjälp liksom. Nästan skrämmande, yrsh..
Tog bort mina stygn ikväll från magen, big mistake. Råka klippa huden när jag skulle klippa bort tråden, haha fan så fail.
Nu ska jag bädda ner mig med min fina Unik. Jag och Unik. Forever. Min familj är min hund, säger man det högt låter det rätt tragiskt men tacka gudarna för att det är just Unik. Älskar Unik.
Drunknar i förtvivlan. Framtiden känns så långt borta. Önskar jag kunde spola tillbaka tiden. Jag skulle ändra så mycket men framförallt skulle jag hindra mig från att falla så hårt. Fasaden som sprack. Murarna som andra lyckades bryta sig innanför. Fanfanfan.. Då vore jag inte så ensam som man är idag.
Förbannade påsk. Överallt är det folk som trängs, ska påskhandla, folk åker till fjällen, åker hem ja osv.. Hade jag inte jobbat, haft något att göra och vakna upp till så hade jag garanterat gjort något dumt, gjort något i panik och sen är det försent att göra det ogjort. Sån är jag impulsiv.. Skönt man jobbar..
Minns när jag var liten och var hemma under påsk. Rebell var liten och vi var ute och grilla, körde skoter och hade det mysigt en dag iallafall. Den dagen minns jag såväl. Det var en fin dag. Sen att resten av påskveckan förstördes fick man på köpet.Men den dagen kommer jag aldrig glömma. Mamma var glad. Mina systrar. Och för en dag kunde vi andas lite lättare.
Igår var jag ledsen, var en känslig dag. Att en människa kan såra en så oerhört mycket är ofattbart. Att han vill en så mycket ont får en att vilja falla ihop. Att han inte ger upp förens han ser en plågas. Har vi inte plågats nog av dig? Räcker det inte nu? Tydligen inte..
Var ute med en vän igår och hon har världens goaste familj. Hon frågade mig vars min familj bodde. Mitt svar blev att jag inte har så mycket kontakt med dom. Varpå hon fråga ''varför inte?'' Tyst. Knäpptyst. Låt mig försvinna.. Deras pappor ringer dom och fast jag inte vill bli ledsen blir jag ledsen. Tänk att ha en pappa som ringer och frågar ''hej, hur mår du?''
Igår slog det mig att oavsett hur mycket jag önskar, hur mycket jag än försöker och hoppas så kommer det aldrig bli så. Ett förlåt hade suttit fint, svar på frågor men framförallt inte vara så hatad. Slippa känslan man känner och lever med att han, han som ska vara ens pappa, han som ska älska en som sin dotter istället önskar en allt ont. Önskar en död.
Vad är kärlek vad är familj vem har påstått det är de bästa man kan ha? kärlek som gör så ont familj som är så trasig nej. inte alls vackert. inte alls det bästa. mardröm.
Musiken ekar i mina öron. Jag sitter alltid och lyssnar musik via telefonen. Lättare att fokusera. Musiken dödar alla tankar och minnen för en stund. Det är ljuvligt, att döda det om än bara för ett tag..
Allt jag ser framför mig är jag och min kompis, alldeles sköra och panikslagna.. Minnesbilden är suddig och jag får inte ihop någon klar bild. Jag hatar det för det är så oerhört jobbigt. Jag, mitt förflutna och dom här jävla minnena.
Min storasyster skrek en gång att hon skulle gå och hänga sig i ett träd utanför vårat hus på ängen. Man tycker själv man ska reagera men mamma sa att hon kunde hjälpa henne och hämta ett bälte. Så stört. Man kunde rymma, ingen märkte man var borta.
Det som saknades. Kärlek, värme och trygghet. Man är ingen hel människa utan det. Trasig är man. Så jävla trasig. Imponera på andra, le mot världen. Vi skiter i hur du mår bara du ler så ingen misstänker något är fel.
Älskade värld, ser ni att jag ler. Jag ler för eran jävla skull..
''Vad ska du göra i påsk?'' Måste man ha påsk planer, vad fan betyder påsk egentligen? Nej jag gör ingentiing i påsk. Kommer jobba för det gör dom som inte har någon hel familj, dom jobbar och hatar ägg. Sån är jag. Högtidshatare.
Idag bröt jag ihop efter att jag tränat med hundarna. Dom var så sjukt duktiga under träningen och jag bryter ihop. Blev för mycket. Varit en sån tung dag. Dom är allt jag har. Unik är det enda jag har kvar och jag kände mig så sjukt ensam. Min enda hund är min familj liksom. Han har så stor personlighet min Unik och ett stort plats i mitt hjärta. Jag älskar Unik. Undra vars jag står om 1 år? Lever jag då? Har jag flyttat? Sitter jag kvar på samma ställe? Har jag blivit hel? Kan någon berätta det för mig?
Turbulent morgon. Kaotisk morgon. Man gör allt för sin bästa vän. Jag lovade henne för flera år sen när vi börja prata att jag alltid kommer finns där för henne och om jag så ska bära hennes smärta med mig så kommer jag alltid finnas här för dig.
Julia är en fantastisk vän, en underbar person och hon känner mig bättre än någon annan. Vi har bara träffast en gång men det spelar ingenroll, våran vänskap är stark. Vi förstår varann så bra, vi är så lika och vi slåss mot samma demoner som ständigt vill ta död på oss. Vi förstår hur det är att kämpa i motvind, vi förstår hur det känns när man försvinna och alla andra tror man ger upp.
Minns när jag hade min tyngsta period när jag gick gymnasiet. På nätterna satt Julia vaken och surra med mig. Fast hon var 100 mil bort och bakom en dataskärm kände jag mig inte ensam. Vi satt från 21.00 på kvällen ända tills morgonen då man sprang iväg till skolan.
Jag vill inte se dig försvinna och jag kommer aldrig tillåta dig att dö. Jag kommer kriga mig blodig för din skull. Jag agera som jag gjorde idag för din skull för att du förtjänar livet men viktigast av ALLT du förtjänar hjälp och du ska ha rätt hjälp. Fina vän ditt liv börjar nu, idag och framtiden är ljus.
Dör du så dör jag. Så är det bara. Kämpar inte du så kämpar inte jag. Idag dog framtiden. Jag dog för längesen. Hoppet kan fara och flyga. Jag skiter i vilket. Orkar inte bry mig nåmer. Tänker inte du kämpa så kämpar inte jag. Fighten är slut. Snubblat på startlinjen. Mållinjen alldeles för långt borta. Kroppen bär en nu men den orkar inte hur länge som helst.
Fascinerande över hur man kan styra hur mycket man kan skära sig själv, hur mycket det ska vara, hur ytligt det ska bli. Mina knivar är verkligen slöa. Man skulle haft en såg typ.. Paniken när man letar förgäves och man hittar bara en rakhyvel, så slö och man tar i så mycket för att det ska kännas. Kontrollen är helt mot en själv, ångesten riktat mot sig. Skulle vilja skära bort halva mina lår, bara kapa dom så man blir smal, smal och vacker!
Tung morgon, jävla samtal, jävlajävlajävla. Ångesten klibbar sig som klister på kroppen. Betong i halsen och jag önskar jag hade modet att ringa en bra person men nej.
Tittade på alla piller ikväll, räknade ihop alla. Oj vad mycket det är. Försöker kämpa emot för att inte ta för jag vet att tar jag en måste jag ta alla. Blir som ett måste... Allt eller inget liksom.
Har som sagt tatueringstid samma dag som mötet men ska tatuera mig så istället för att gå på mötet så ska jag ringa. Mycket bättre. Ska säga ja till behandlingen och be dom kontakta mig när den drar igång. Lär väl få vänta i flera jävla veckor men så är det. Skrämmande och läskigt att börja den. Livrädd.. Ja jag är livrädd, kan någon hålla om mig? Nu ska jag byta kontakt igen liksom. Gillar den jag har nu, hon är okej och jag hatar hejdå så då känns det bättre att ringa så jag slipper gå dit. Hejdå är det värsta jag vet. Ångest.
Borderline, det är jag. Borderline. Vet inte mycket om det men hatar det redan. Jag har låtit min uppväxt förstöra mig. Jag har förstört mig själv för jag varit så jävla svag. Retard, Äckel och värdelös är vad jag är.
Ska börja ta avstånd från människor jag bryr mig om men bara för deras eget bästa. Dom har sitt liv och ska inte behöva känna sig tvingad att fråga hur jag mår. Vill egentligen inte men jag gör allt för dom jag bryr mig om även om det betyder att jag går sönder.
Varför ska jag fälla krokben för mig själv hela tiden? Varför ska jag bortplacera mig själv? Jo för jag är inte värt ett skit. Är nära att få en kanon behandling som alla säger är så bra men jag skjuter det framför mig för jag är så jävla rädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att släppa taget. Rädd för att ta det sista steget. Kanske jag tar upp någons annans viktiga plats som vill ha den och förtjänar den mer. Allt bara snurrar. Skjuter jag upp det känns det bättre och det gjorde jag idag igen..
Hade möte på onsdag men nu måste jag avboka det för jag bokade in en tatueringstid till exakt samma dag och tid. Såklart väljer jag att tatuera mig.
Man är inte vacker när man gråter. Jag är inte vacker när jag gråter. Hatar att gråta.
Vilken tung dag. Jag är less att vara ledsen, less att känna mig så jävla tom. Cyklade hem från personalmötet SOM inte var idag utan imorgon!! Mina kära kollegor hade glömt att ringa och säga till mig att personalmötet är flyttat tills imorgon, alltså va?! GAAH! Så less. Cykla hem och bröt ihop, grina när jag prata med min fina Micka. Hemskt. Fan. Ryck upp dig Malin liksom. Alla människor ser ut att må så okej, pratar ler och själv går man runt med betong i halsen, sakta men säkert kvävs man..
Saknar S. Det är så tomt så fruktansvärt. Orkar inte. När blir sorgen lättare? När kan jag hantera den?
Alla har så ljuvliga planer under påsk. Åka hem till familjen. Åka till björkliden. Själv sitter man bara. Drömmer om att dö. Vad är det för djävul som bor i mig? Jag saknar mitt hem. Jag saknar mitt barndomshus. Det var ett helvete att befinna sig innanför dom där fyra sjuka väggarna men det var ett hem och nu har man inget hem, jag är ingenting, nobody. Jag går igenom allt jag gått igenom om och om igen bara jag slipper bära denna betong i halsen. Förut hade jag full fokus att överleva. Ta mig ut ur huset levande. Nu har jag ingenting. Nu bär jag ensam runt på denna betong, kväver mig själv sakta.. Låt mig leva i helvetet jag levt i bara jag lever kvar i det, rädda mina systrar och min mamma men jag kan leva i det om och om igen ensam bara jag slipper den här jävla skiten. Orka vara jag. Orkar inte hantera det. Besöker mig i drömmarna.
Kan gå ute på kvällarna, blicken fastnar och jag tittar in i villorna runt gatorna, se en familj sitta och äta middag och önska att jag tillhörde den, önska att jag också satt i en av stolarna.. normal. Se familjer på stan, som handlar tillsammans och önska att jag hade haft det så.
Kollade igenom bilder på min bdb. Snubbla in på Januari 2009 - första gången jag försökte ta mitt liv.
Minns såväl hur kaotisk hela veckan varit och minns jag kom hem från Piteå stad, hade fixat till rälsen, fått snoddar och jag minns hur arg jag var för kände mig så jävla ful med snoddar i käften och dom gick sönder och slog till i kinderna, sprang förbi apoteket och köpta flera alvedon packet.
Gick hem och skulle bara vila, hade varit uppe hela natten. Somnade och missade min klipptid, försov mig! Gaah blev så arg. Gick inte till skolan den dagen. Pratade med mina vänner, dom ville göra något men jag sa att jag bara skulle ligga hemma. Klockan 16.00 gav jag Rebell mat och var ut med han och sen klockan 17.00 skar jag upp min arm, drog rakhyveln flera varv och sen började jag dricka sprit, bara drack och drack. Inte ätit något på hela dagen och söp nu. La alla tabletter på sängen med datorn framför mig. Var inne på msn och då skrev en vän ''vad gör du?'' utan att tänka svarade jag att jag drack och var lite lullig och skulle nu lägga mig ner för att invänta döden, pressade käften full med alla piller och svalde.
Sen skrev A på msn och fråga vad jag höll på med och hur mycket jag tagit, hon ringde akuten och dom körde 8 mil för att hämta mig och sen köra in mig på akuten. Medans jag vänta minns jag att jag slog ner datorn, pussa Rebell som låg i sängen och sa ''förlåt mig'' - Mina kinder var varma och rummet snurra, full hade jag blivit, la mig på sängen och sen kommer dom. Kör in mig på akuten och innan vi är framme prövar jag hoppa ur bilen men dörren var låst, barnsäkert, helvete.
A hjälpte mig gå in och jag spyr ner hela ingången och vägen. Dom stoppade sedan på EKG osv och sen minns jag ingenting. A har berättat att EKG var ett kapitel för sig att ta på. Jag skrek och sa dom får inte röra mig, vet mina rättigheter. Vaknade på natten av att jag spydde hela tiden, natten gick åt till att spy upp allt skit, trevligt.. Fick vara kvar ända till söndag, mina värden var inte bra och min lever hade tagit mycket stryk.. A och B hälsar på hela helgen, fantastiska människor. Minns jag sa till dom, jag dog inte. Innan min 19 års dag ska jag vara död.
Fick prata med en från psyket. Minns hur jag ville ha en tröja på mig för att hela min arm var uppskuren, värdelöst fan så pinsamt. Hitta ingen tröja så försökte gömma armen. Hon var från ryssland, psyktanten. Frågade mig om jag kommer göra om det. Såklart inte sa jag, gick överstyr och tänkte inte klart. Hon frågade om min arm, sa att en katt klöst mig, ja menar hallå? Trög idiot. Hon fråga inget mer och skicka hem mig.. *Jävla idiot tänkte jag* Ända sen 2009 har jag haft ett säkert pillerskåp om jag någonsin vill försvinna..
Har det blivit sämre, har jag slängt bort 3 jävla år? Förbannat.
Idag vaknade jag av en sådan ensamhet. Unik vid min sida och jag saknar. Saknar S och R. Det är längesen jag vaknade upp bredvid min förra kärlek, två år sen. Saknar det med. Jag förstörde vårat förhållande för att jag berätta vad jag gått igenom. Fick panikattacker när han försökte röra i mig. Jag är ju bara så fuckt up. Och alla jävlar tjatar bara om varför man inte har en pojkvän, orka liksom. Jag har inte en, jag har flera. Är så jävla rädd för närhet å att bli sårad så håller dom på avstånd så jag inte blir kär, vissa killar vill bara ha någon att leka med för en natt, jag är perfekt för det.
Värdelös dag idag, jag känner det och jag önskar någon kunde stoppa känslan. Säga ''det blir bra, allt löser sig.''
''jag orkar inte mer, nu får det vara slut jag knyter mina händer, tittar upp så svara nu säg ska det vara såhär, är detta meningen? allt jag vill är att i spegeln ska kunna se mig le igen''
Nu har jag prövat. Fan egentligen. Brände mig, ville känna hur det kändes. All fokus på smärtan. Nu är det okej, har testat och mår okej!
''hur det än känns här i mörkret får jag inte blicka ner nu, och jag måste tro på framtiden. för jag vet att efter regnet kommer solens strålar fram och, jag vet att allt blir bra igen.''
Haft en fin helg. Omringad av fina människor. Tränat hund i mängder och inte skadat mig själv på hela helgen.
Kom nyss från affären, köpt dentastix till min finaste Nik. Kollade på rakhyvlar, bara för att hitta en vassare än den jag har, stod där och tänkte om jag ska köpa en specifik för att skada mig.
Men som sagt mått okej ihelgen, haft fullt upp och liksom känt att fan vad kul att träna med min fina Nik. Han har skött sig så fint. Idag var både Enzo och Nik så duktiga, så jävla glad man blir av dom. Lät dom springa runt och busa, deras lycka gör mig glad.
Tänkte på det. Om jag ser till att alltid ha fullt upp så kanske jag klarar mig utan hjälp? Kan klara mig själv? Vill så gärna det, borde klara det!
