lyckligastivarlden

Rädslan att bli övergiven spelar in. Att aldrig få uppleva livet. 22 år bortslängt hittills. Fina människor runt en som kämpar för mig. Jag borde vara lycklig. Vara lyckligt lottad men jag försöker pusha bort dom som jag bryr mig så mycket om.. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara plocka upp telefonen och ringa ''snälla hjälp mig, ångesten tar över''

Tittar ner på min Niken. Hans bruna levande ögon. 2 år blir han. Om 10 år kanske han är död. 10 år är kort tid. Får panik..

Ska skära mig ikväll för det är jag bra på, dämpa ångesten..