Igår gjorde saknaden så ont, panikångestattack, tårarna bara strömma ner, kunde inte andas och ensam man var. Ibland blir allt så tungt, jagsaknardigsinus. Fan det gör så ont. Försöker gå vidare men..

Ledig idag, märks. Hatar att inte ha någon rutin på dagarna. Faller så ner i djupet, simmar runt som en dödlig cell, tar död på hela min insida. Låt mig vara nu, ifred. Låser in mig i mig själv. Missade samtal, obesvarade sms - ja lyfta telefonen känns som en överkurs. Nyss okej, nu åt helvete. Fel att man vill må bra hela tiden. Tydligen.

Önskar jag inte var jag. Här slänger man bort livet, livet som alla andra uppskattar och själv står man bredvid och förstår inte vad dom menar. Vad är det som är så vacker med livet? Vad är vackert med att vara jag?