Ekar nästan i lägenheten, bara jag och 12 tassar. Åh dom underbara hundar, mina bästa vänner. Mina andetag, jag älskar eran mjuka päls, att alltid krama om er. Men det är ensamt. Kommer jag föralltid vara ensam? Ångesten knackar på och finns alltid där..
Undra hur mitt liv hade sett ut om man hade fått den tryggheten man borde från början? Man kan fundera dag ut och in men allt jag vill är att bli fri från allt. Kan någon twista om min hjärna och skrämma bort all ångest?
Framtiden skrämmer mig, morgondagen skrämmer mig. Att pendla så i måendet skrämmer mig. 22 år gammal, jag anses som vuxen ändå så bereonde av andra. Känslan att föralltid vara ensam skrämmer mig. Hundarna är allt jag har men ibland undrar jag varför jag gömmer mig bakom dom? Vem är jag utan mina 4-benta vänner? - Ingenting. Då har jag ingen anledning att kämpa på. Är så nyfiken på döden, vad händer om man blundar förallitd? Jag hoppas det är som i nangijala, vackert.
Just nu saknar jag en mamma. En axeln att gråta ut hos, ett knä att luta sin kind mot och bara prata om allt mellan himmel och jord. Man är fruktansvärt ensam. Fast då får man tänka.. det finns dom som har det värre, finns det alltid..
Ursäkta för mitt dåliga bloggande på senaste tiden. Har varit mycket, är mycket. Ska bli bättre - vill ju faktiskt blogga i denna blogg. Gillar att skriva, skriva ner alla känslor som slår revolt inom en..
Nu är det bara mat som snurrar i mitt huvud; matmatmat. Har nog gått igenom alla kategorier av äs som man kan ha. Självsvält, hets, självsvält, hets. Kommer inte ihåg senast jag kunde äta normalt. Har inget mellanläge. Äter ingetalls eller äter för mycket. Jag önskar bara jag vore smal. Fin och vacker...
Kan inte sova, mörkret skrämmer mig och jag känner mig så ensam. Är jag ensam? Ikväll är jag det...