Ekar nästan i lägenheten, bara jag och 12 tassar. Åh dom underbara hundar, mina bästa vänner. Mina andetag, jag älskar eran mjuka päls, att alltid krama om er. Men det är ensamt. Kommer jag föralltid vara ensam? Ångesten knackar på och finns alltid där..
Undra hur mitt liv hade sett ut om man hade fått den tryggheten man borde från början? Man kan fundera dag ut och in men allt jag vill är att bli fri från allt. Kan någon twista om min hjärna och skrämma bort all ångest?
Framtiden skrämmer mig, morgondagen skrämmer mig. Att pendla så i måendet skrämmer mig. 22 år gammal, jag anses som vuxen ändå så bereonde av andra. Känslan att föralltid vara ensam skrämmer mig. Hundarna är allt jag har men ibland undrar jag varför jag gömmer mig bakom dom? Vem är jag utan mina 4-benta vänner? - Ingenting. Då har jag ingen anledning att kämpa på. Är så nyfiken på döden, vad händer om man blundar förallitd? Jag hoppas det är som i nangijala, vackert.
Just nu saknar jag en mamma. En axeln att gråta ut hos, ett knä att luta sin kind mot och bara prata om allt mellan himmel och jord. Man är fruktansvärt ensam. Fast då får man tänka.. det finns dom som har det värre, finns det alltid..
Ursäkta för mitt dåliga bloggande på senaste tiden. Har varit mycket, är mycket. Ska bli bättre - vill ju faktiskt blogga i denna blogg. Gillar att skriva, skriva ner alla känslor som slår revolt inom en..
Nu är det bara mat som snurrar i mitt huvud; matmatmat. Har nog gått igenom alla kategorier av äs som man kan ha. Självsvält, hets, självsvält, hets. Kommer inte ihåg senast jag kunde äta normalt. Har inget mellanläge. Äter ingetalls eller äter för mycket. Jag önskar bara jag vore smal. Fin och vacker...
Kan inte sova, mörkret skrämmer mig och jag känner mig så ensam. Är jag ensam? Ikväll är jag det...
Försöker tränga bort känslorna och tankarna.. Allt som kommer ikapp en på just midsommar. Misslyckad är jag.. Alla far iväg med sina nära och kära och firar högtiden men jag, jag sitter hemma hetsar och spyr. Det är min midsommar..
Hundarna har fått träna lydnad, spårat och badat. Älskade djur så lyckliga dom var, dom skiner som solen själv :) Unik spåra fint men lite het. Scream var duktig på lydnaden och simmade för första gången idag, haha han är helt gaaalen, underbara valp :)
Ska tända ett ljus för Smulan, Rebell och Sinus ikväll, fan vad jag saknar dom. Livet är så fruktansvärt orättvist..
Oflyt, har sånt oflyt. Uniks tass läker aldrig.. Valpen är i matstrejk vilket är så jobbigt. Jag saknar Sinus så fruktansvärt. Önskar någon kunde ta ihjäl mig. Är så fruktansvärt trött. Fått blåmärken lite överallt på kroppen, hitta ett stort på armen, konstiga tider..
Känner mig så äcklig och smutsig. Man kan lalla på som vanligt men det håller inte i längden. Jag är inte obrytbar..
Klockan 18.00 började vi supa, 19.30 var jag lullig och sen nu 6 timmar senare sitter jag här med mega ångest och äntligen ensam försöker förstå mig på mig själv. Trasig, jag är så jävla trasig..
Varför säger jag inte nej bättre. Säger nej och skrattar så dom tar det inte seriöst.. "du förtjänar det lilla äckel, ja det gör jag..."
Sömn kom nu, rädda mig från mörkret. Imorgon är en ny dag. Bättre dag.
Ibland vet jag inte hur människor är funtade.. Vill bara gräva ner mig. Igår natt trodde jag inte att jag skulle överleva, drömmen att ta en överdos fanns där, kikandes på tabletterna, snegla ner på Unik och Scream och tänkte '' är det sant att dom håller kvar mig i livet så oerhört? Mina älskade gossar'' Döda mig.
Dumt att skada mig så och inte tänka efter speciellt nu när det är sommar snart. Borde gjort det högre upp. Friheten kom iallafalll, så fri jag kände mig.
Slitas mellan döden och ändå ha en fungerande vardag med jobb är tungt.
Skriker. Behöver andas. Förändringar är inte min grej. Vill spola tillbaka tiden då ingen visste sanningen, var jag tvungen att vara så skör och brytas ner.. Så många fina människor jag har vid min sida som jag trycker undan, en dag tackar dom mig. Jag ska inte förstöra deras liv, ta mycket tid.. Dom förtjänar mer. En otrasig person. Inte någon som jag. Hjälp mig rädda mig själv.
Ingen bra dag idag. Har bara legat inne. Två långpromenader med min fina pälsboll iallafall. Skulle umgås med vänner och hjälpa två vänner med träningen men avbokade det. Orkade inte och orkar inget nu.. Kroppen är slut. Jag tänker och vill bara försvinna för ett tag. Om 1 vecka har jag möte. Panik. Borde vara glad att jag fått den här chansen men nej det är jag inte. Ska gå på mötet men inte skriva under något kontrakt. Har inte ork att lägga ner tid på mig själv, grubbla, prata. Har jag fullt upp och ser till att ha fullt upp håller jag mig på rätt sida av jorden utan att behöva hjälpen.
Snart förändras allt föralltid och jag saknar min bästa vän. Min halva. Om någon förstår varför var jag då tvungen att ta farväl av min bästa vän? Se han sluta sina ögon och somna in föralltid. Det är inte rättvist
Senaste tiden har varit intensiv. Jag ser till att ha fullt upp så att jag slipper tänka. Jobbat massor. Imorgon har jag varit sjuk i två veckor, det ger inte med sig.. Hostar som ett as. Morgonen började inte bra idag, avboka allting, ville inte träffa någon och satt bara inne och grina. Jag och mina tårar.
Mycket snurrar i mitt huvud, jag vet inte vad jag vill. Önskar jag kunde dela med mig av allt till någon men det tar stopp. Önskar jag kunde berätta för någon vad som gruvar sig i mitt hjärta, vrider till så att varje morgon vaknar man med ett två tre hugg.. Men vågar inte. Jag är feg. Sätter på ett leende i ansiktet, skriver glatt och tjohoo alla antar livet leker!! Vet att jag borde vara lycklig men jag är långt ifrån lycklig.. Jag bara är. Här.
Jag har nog kortat ner mitt liv med 20 år så mycket som jag förstört och förstör den varje dag. Varje dag blir mitt liv kortare. Jag andas men lever jag?
Tänkte på det idag. Matproblemen kommer aldrig lösa sig. Jag kommer aldrig äta som normala gör. Äta 3 ggr per dag ger mig panik i hela kroppen.
I slutet på Maj ska jag in och prata om en fettsugning med läkare. Jag får inte bort mitt fett kring magen :( Det är löshud som aldrig går att träna eller banta bort.. Om jag så ska jag betala 58.000 ska jag göra dethär för min skull.
Legat sjuk sen torsdag förra veckan, 1 vecka å blir bara värre. Åt helvete.. Försöker vila men det går inge bra.. Hatar att ta de lugnt, man hinner tänka för mkt då.
Jag är livrädd inatt, kan inte somna. Hatar denna ensamhet. Hatar att se i syne.
Ramla ihop iförrgår. Allt svartna när jag satt på stolen o det kändes som hela jag snurra runt. Springer runt hit och dit, se till att alltid ha fullt upp = inte bra. Håller mycket privatträningar, promenerar, fysar Unik och jobbar resterande tid.. Känner hur slut jag är på kvällen. Alltid varit så, har jag varit bland mkt folk och liv så måste jag dra mig undan för min egen skull, så jävla jobbigt. Vadå onormala jag? Ont i hjärtat och maghugg..
Sovit lite halvdåligt och just nu vill jag bara åka bort ett tag. Slippa tomheten här, slippa känna saknaden efter Sinus i lägenheten o bara slippa vara jag med mina tankar och sjuka demoner.
Tänk att för 5 månader sen var allt normalt. Du skulle leva föralltid men allt vände på en sekund.. Hela mardrömsveckan spelar sig om och om igen. Jag ser inte klart på någonting. Vaknar om nätterna i panik. Jag kände det på mig, att allt kommer ta slut snart. Jag kände det på mig första dagen då allt fallera, då smärtan attackera din stackars kropp och tog över dig. Redan där kände jag att dethär kommer inte sluta bra.:(
Jag grinar varje kväll, varje kväll drar jag mig undan för att gråta. Jag saknar dig och jag kommer inte vidare. Jag klarar ingenting. KOM HEM NU HJÄRTAT!! Jag har förlorat min bästa vän, mitt barn och min halva. Hur ska mitt hjärta orka fortsätta slå..
Jag tänker tillbaka och ser minnesbilder. Hur jag höll om dig när du fick sprutan. Grina och sa hur mycket jag älskar dig. Ville inte lämna dig kvar där, ville ta med dig hem. Hem frisk och kry. Åh älskade du.. Jag sprang tillbaka tre gånger för att rätta till hur du låg, 3 ggr..
VARFÖR VAR JAG TVUNGEN ATT FÖRLORA MIIN ÄLSKADE PRINSAR?! VARFÖR KUNDE JAG INTE BÄRA HANS SMÄRTA, TROLLA BORT DEN. Varför ska jag leva.... utan...dom.. jag...värdesätter....mest?
Någon måste vetat att jag aldrig klarar mig utan gråing, någon vill se mig död för fyfan vad allt tar död på mig. Saknaden.Smärtan.Sorgen.
